CCC
Kiss
Stockholms Stadion, 12/6
Lätt förenklat kan man säga att det enda svensken lyssnat på de senaste dagarna är hårdrock, lite mera hårdrock och det evinnerliga brölandet från vuvuzelorna i fotbolls-VM. På en arena en bra bit från Johannesburg står Kiss samtidigt som det är Sweden Rock. Förr hade det varit en ödesdiger dubbelbokning (med Sweden rock alltså, inte VM), men i ett alltmer heavy metal-tokigt land finns det publik för snart sagt vartenda band som gjort ett par plattor och missbrukat hårsprej någon gång. Nostalgin är hårdrockens bästa vän. Kiss är kronjuvelen.
Av de kvarvarande originalen Gene Simmons och Paul Stanley, 61 respektive 58 år, är det Stanley som är piggast. Att över huvud taget våga sig på ystra skutt i de monstruösa platådojorna är modigt, att klara det utan att vrida sönder ett knä eller två är imponerande. En fotbollsspelare hade legat och vridit sig i minuter och ropat på gult kort och båren. Ett problem som ibland är en fördel med turnén Sonic boom over Europe är att den är grymt förutsägbar. Alla vet när de tre nya låtarna kommer och plötsligt är det kö vid korvmojen och toaletterna. Men faktiskt är en av få överraskningar under konsertens första del den småtunga "I'm an animal" medan gamla boogierockrökare som "Firehouse", "Let me go rocknroll" och "Calling dr love" faktiskt känns trista. 80-talsmaterialet med "I love it loud" i spetsen slår hårdare och är allsångsvänligare. Gene Simmons, som fram till dess gjort ett blekt intryck, vaknar till efter att ha gurglat lite blod och hissas upp i ljusriggen för att därifrån styra Kisskutan rakt mot det täta duggregnet och blåsten.
Särskild tapperhetsmedalj till Stanley som sin vana trogen kör barbringat, men så har han ju en rejäl matta också. Publiken består övervägande av 35-plussare med runda former och flyende hårfäste, men väl utrustade med funktionsjackor. Om jag var Stanley skulle jag vara mer än låtsat missnöjd med Stadions svaga försök till sång på "Black diamond". Det är först när bandet fyrar av de sex extranumren som det tänder till ordentligt. "Lick it up", "Shout it out loud" och "I was made for lovin you" banar väg för en flygtur för Stanley till mittplan och inte ens den pinsamma "God gave rocknroll to you II" kan sudda ut leendet som hänger kvar när "Rock and roll all nite" avrundar med ett fyrverkeri som skulle få tyst på även den ettrigaste vuvuzela-spelman.