Det var inte bara de stora herrarna ur 1800-talet som hördes denna kväll. Nej, programmet inleddes av en av de undanskymda kvinnliga tonsättarna från förrförra seklet.
Valborg Aulin levde 1860-1928. Här framfördes Tableau Parisienne en orkestersvit från 1886. Två delar ur den hade valts ut. Det var målerisk, klangrik och varierad musik. Men ofta med ett ganska lågmält uttryck. Speciellt andra styckets nattstämning från Paris med en behaglig men dunkel stillhet.
Vill höra merHär fanns både en personlig stil och ett gott musikaliskt hantverk. Det vore intressant att få höra mer av denna glömda kompositör. Kanske något för LSO att följa upp?
Det är i år 200 år sedan Franz Liszt födelse. Därför spelade orkestern här hans Les Preludes. Här startar det i en tung och mörk känsla men växer sedan till dramatisk och intensiv musik med högromantikens smäktande och lite svulstiga karaktär. Det var engagemang och energi i spel och dirigering. Även god balans mellan orkesterns olika sektioner. Det var fint spel men ganska slätstruken musik.
Andra avdelningens violinkonsert var väl det de flesta väntat på. Beethovens verk i D-dur är ett sprakande och lättillgängligt bravurnummer.
Driven tolkningSofie Sunnerstam gjorde här en mycket driven och behärskad tolkning. Hon visade upp ett elegant spel med en ton som bar fint över orkestern.
En viss osäkerhet kunde skönjas i början. Men vartefter så växte framförandet, in i den typiska Beethovenkaraktären, taktfast och melodiskt.
I solokadensen i första satsens slut dansade treklanger och dubbelgrepp i ett säkert, koncentrerat flöde. Den lugna andra satsen som följde, blev en fin kontrast med en mild känsla och suggestivt dämpad orkesterklang.
Avslutande satsen präglades av energi och spelglädje. Brass och träblås sladdade lite på vägen, men som helhet var det ett övertygande framförande.