Klingande krubba

På programbladets framsida finns en bild av en julkrubba, och det är ungefär så Hilding Rosenbergs fantastiska julmusik fungerar: som en klingande julkrubba. Här finns både änglar och herdar och Den Heliga Familjen, och framför allt vibrerar hela verket av ett stilla men genomträngande ljus.

Utan att på något vis vara en kännare av Rosenbergs hela produktion törs jag påstå att han här är mer omedelbar och innerlig än i något annat han skapat.

Med till synes enkla me- del lyfter han fram mysteriet i julberättelsen och målar i toner sin egen förundran inför barnet i krubban och allt som händer omkring det.

När Helene Ranada i slutet av prologen sjunger "ett barn är fött" gör hon ett oktavsprång vid ordet "fött" som öppnar en dörr till något nytt. Och Josef - vilket öde! Han är liksom både med och inte med. Daniel Ralphsson sjunger hans sång gripande och okonstlat som en visa.

Julevangeliet måste vara en av världslitteraturens vackrast formulerade texter, något som Oskar Ganeståls myndiga läsning tar tillvara. Men allt är inte idyll: i partier som Rosenberg noterat så lågt att de nästan försvinner gestaltar John-Erik Eleby Herodes och sjunger skakande sin befallning att alla gossebarn i Betlehem ska dödas.

Kören har ingen central roll men övertygar i exempelvis den avslutande "Sången om stjärnan". Mer än några andra är det orkesterns stråkar som skapar bilder av hur ljuset skiftar, ömsom intensivt och mäktigt, ömsom flämtande och sårbart.

När jag går ut i det kalla vintermörkret har jag med mig värme och känslan av att ha fyllt på något värdefullt.

GUNNAR EKERMO