Frågan är intressantare än de eventuella svaren.
Jag har inget eget entydigt svar, men jag vet att Pernilla Andersson trots många strängar på lyran och flera uttryck att välja mellan utstrålar integritet. Den här konserten var småskalig, bara hon plus två musiker.
Självlysande ädelstenEtt så sparsmakat format passade henne och de vispopiga låtar hon valt, men en ökad närhet i en mindre lokal hade varit att föredra.
Hennes texter är välfunna och känns personliga och äkta. Den vackra kärleksförsäkran "Som en ö" är en enkel visa som hon höll fram som en självlysande ädelsten. Publikfavoriter som "Johnny Cash och Nina P" och melodifestivalnumret "Desperados" slank in i låtlistan utan svårighet, den sista i en annorlunda men tilltalande version och med formidabelt gitarrspel av Fredrik Rönnqvist.
Bland smakfullt valda covers fanns Pluras "Huvudet högt", Olle Ljungströms "Jag och min far" och en av Cornelis allra bästa: "Saskia".
Basisten Dan Berglund må vara överkvalificerad för jobbet, men vilken trygghet han gav både medmusiker och åhörare.
Opretentiös atmosfärPernilla Andersson var mån om en avspänd och opretentiös atmosfär, jag undrar rentav om inte tveksamheterna vid några starter var kalkylerade.
Trots vissa transportsträckor och stillastående var det mesta mycket hörvärt, och eftersom konserten var uppseendeväckande kort gick man därifrån med mersmak.
Gunnar Ekermo