Så har Markus Krunegård tagit med sig höstens okonventionella dubbelsläpp ut i Sverige.
Om man bortser från två spelningar på Södra teatern i Stockholm i samband med släppet av albumen "Lev som en gris, dö som en hund" och "Prinsen av Peking" har han inte testat sin ökade låtskatt på publiken tidigare.
Tyvärr var det bara en knappt halvfull konsertlokal som längtat till den tidiga lördagskvällen.
En numerär som fick ljusa och småkyliga Garden att påminna om en jättescen på någon festival mer än det intima uttryck Krunegård med band nog hade hoppats på.
Det är synd. Väldigt synd.
För hade man fått efterhandskonstruera, kunnat skära ur halvcirkeln med publik, scen, band och lyfta in paketet i en mer passande omgivning, hade betyget enkelt lyft ett snäpp.
Så bra var spelningen.
Efter en något avvaktande inledning visade Markus Krunegård hur han tagit nästa steg som artist.
Småpojkscharmen finns kvar i allt han företar sig - men pondusen är större.
Med höstens skivor i bagaget hade spelningen mycket väl kunnat bli alldeles för mycket av glättig 80-talspop. Men så blev det inte alls.
Tillsammans med sitt supertajta fyrmannaband stickade Krunegård ihop en smakfull låtlista.
Bäst?
"Lika barn leka bra" (knäckande vacker), "Samma nätter väntar alla" (skitigare än någonsin), "Den som dör får se /Markus Kyrkgård" (tonartshöjningar deluxe) och "Prinsessan av Peking" (med dragspel och fiol).
Glömt något?
Just det, "Jag är en vampyr" och "Ibland gör man rätt ibland gör man fel".
Paradnumren lever självklart kvar.