Engegårdkvartetten visade sig vara underhållare, både med och utan instrument, och de skapade snabbt de rätta förutsättningarna för Joseph Haydns "Skämtkvartett". Den är en av Haydns ljusaste och lekfullaste. Inte minst finalens coda med sina gäckande pauser, som ensemblen utnyttjade med mycket humor.
Och större kontrast till Bela Bartóks tredje stråkkvartett kan man nog inte finna. Denna är en av hans mest komplexa, som ett klippblock som vid närmare anblick är nedbrutet till sina minsta beståndsdelar. Det var spännande klanger; sus och brus, gnistrande kast och dova stenar till toner - samtidigt som Bartóks motsägelsefulla elegans saknades. Hellre en inlevelsefull helhet och temperament framför perfektion i detaljer, verkar Engegårdkvartetten säga.
Framåtandan fortsatte in i Griegs stråkkvartett i g-moll som ersatte Schuberts stora stråkkvintett. Denna hade säkert lockat många på grund av den svenske cellisten Frans Helmerson som skulle utöka kvartetten, men han hade tyvärr blivit sjuk.
Grieg lär ha skrivit till en vän "hvilket mas jeg har med formerne gjör du dig ingen idé om" strax efter kvartettens fullbordan - och det förstår man.
Men även om man kan finna den infallsrik och splittrad, är det samma motiv som återkommer och den kan också tolkas som spontan och humoristisk. När jag hörde Engegårdskvartetten i måndags vid konserten i Norrköping imponerade deras råa spel och energi.
Den här gången fann jag det väl jäktat, men Engegårdkvartettens dynamiska stil är uppfriskande och klär Grieg. Han är precis som dem på tur över fjällsluttningen, bort från finsalongen.
MOLLY TELEMAN