Det var roligt att åter få möta Okko Kamu, som nästa år tillträder som chefdirigent för denna fullvuxna och utmärkta orkester. Att ta en så stor ensemble på turné måste vara ett omfattande och dyrbart äventyr, men för oss lyssnare känns det onekligen värdefullt att ibland få uppleva andra och annorlunda orkestrar än de man brukar höra - för alla låter verkligen inte likadant! Finländarna var disciplinerade men saknade inte värme.
Orkesterns konsertmästare Jaakko Kuusisto var upphovsman till "Leika", det betyder "lek" på isländska och ger en god bild av musikens karaktär. Det var lättlyssnat och visade prov på ett gott handlag med orkesterklangerna. Kuusisto hann med mycket på de tolv minuterna.
Kvällens stjärna var violinisten Elina Vähälä, som i Bruchs första violinkonsert tog ut svängarna rejält mellan de dynamiska ytterligheterna. Bruch utnyttjar verkligen violinens kapacitet, något Vähälä motsvarade genom ett både spänstigt och sublimt spel. Hon åstadkom ett vibrerande vemod i den känslosamma mellansatsen, där tonkvaliteten i hennes Stradivarius förenade sig med uttrycket på ett elegant sätt. I de övriga satserna hörde jag kanske ingen påtaglig romantisk hetta i instrumentets klang, passionen gjorde sig i stället gällande i stråkbehandlingen. I en förhållandevis nyktert saklig tolkning höll Kamu orkestern i strama tyglar och lät Vähälä stå för utlevelsen.
Även om jag är skeptisk till klyschor som "ingen spelar Sibelius som finländarna själva" slogs jag av den resning och det förklarade ljus orkestern åstadkom i Sibelius´ tredje symfoni. Det var inte att det lät särskilt "nordiskt" - åtminstone inte i nationalromantisk mening - men det lät definitivt inte heller som något av de mellaneuropeiska symfoniska mästarna. Sibelius kommunicerar på en egen våglängd, och här förmedlades det på ett kon- genialt sätt: övertygat, ofta allvarligt, aldrig insmickrande. Speciellt den andra satsen grep tag, med sin återhållna energi och ständigt skiftande dagrar. Pizzicatopartierna lät fantastiskt, liksom växelspelet mellan träblås och stråkar.
GUNNAR EKERMO