Det tar som vanligt några låtar innan Lars Winnerbäck tar till orda, men när han väl gör det hälsas han så klart med folkets jubel och kärlek.
Sen drar han igång "Om tiden vill i fatt" med extra tryck på textraderna om hur han gått på efterfest med Kent och det är bara att svara japp, det märks. I alla fall dittills i konserten.
Efter en lång, poetisk filminledning med Linköpingsexteriörer dundrar "Järnvägsspår" igång, den mest Kentiga låten på hans nya, Kentiga album.
Tillsammans med "Köpenhamn och överallt" och "Dunkla rum" fixar han och bandet en tungt mäktig trio inledningslåtar, och en av de starkaste konsertinledningar jag sett honom prestera. Winnerbäck får harva elgitarr, Ola Gustafsson får riva av ett rent heavy metal-solo och Anders Hernestam driver hela anrättningen med sitt tungt monotona jobb med pukor och baskagge.
Det är bara att konstatera: han har möjligen låtit bättre, men aldrig mer.
Sen är det fram med akustiska guror och kärva fioler och tillbaka i förra skivan "Daugavas" tunga folkgung. Egentligen gillar jag "Daugava" mer än nya skivan, men efter inledningstrycket känns det nästan lite magert. Det är snarare låtarna från "Söndermarken" som smälter bäst in i det nya, hårda konceptet. Liksom den med Winnerbäckmått mätt maffiga ljusshowens kalla, blåa lampor.
Och oavsett vad jag tycker om det nya soundet, så högaktar jag Winnerbäcks vilja till ständig förnyelse. Jag har dock svårt att se hur han ska kunna göra sig av med det här tajta, mångsidiga bandet.
Minst halva behållningen med en Winnerbäck-konsert på hemmaplan brukar vara publiksupporten. Här känns det plötsligt glest, publiksiffran sägs ligga på ungefär 4 000 pers, men det är förmodligen för att jag orättvist jämför med de klassiska mastodontgigen på samma arena 2004 och 2005. Men inledningsvis känns det inte heller som att publiken är lika allomfattande som vanligt. Vi älskar Lasse hörs mest framför scenen och inte i varje bänkrad.
När Linköpingsikonen skickar bandet av scenen för att ensam sjunga och spela "En tätort på en slätt" kommer dock publiken igång ordentligt, särskilt när han översätter vagt utpekade platser i texten med dess rätta namn, som Skäggetorp och Ryd.
När de några låtar senare river igång diskorökaren "Jag får liksom ingen ordning" med sina spicattostråkar och den kitschiga syntslingan följd av de hårt harvande konsertmåstena "Kom ihåg mig" och "Solen i ögonen" är det diskolampor och dans, dans, dans i salen och alla är den stora lyckliga Lasse-familj de alltid brukar vara.
24CORREN PLAY: Andreas Grega är förband
SE OCKSÅ: Hängivna fans köade i kylan