Lekman skapar en egen värld

Underbart är kort sägs det. Jens Lekmans framträdande känns båda delarna. Sen tittar jag på klockan och inser att det faktiskt gått nära 1,5 timme sen Jens Lekman först klev på scenen till den sista tonen. Lekman har ett sätt att göra det, att föra bort publiken till en annan tid och plats och att få en att tappa fotfästet om tiden. Ensam på scenen med en akustisk gitarr och sin lilla effektlåda skapar sångaren en egen värld uppe på estraden och han fyller varenda centimeter av tiljorna med sin närvaro.

Det är inte svårt att få oss på sin sida, varje låt följs av ändlösa smattrande applåder och stampande av fötter. Musikstyckena är en historia i sig, men även mellan sångerna berättar Lekman om sitt liv och små möten i vardagen. Scenen är hans rätta element, det känns som vi sitter i en soffa i hans vardagsrum och där får ta del av de varma ackorden och skönsången. Skönsång ja, det finns inget annat ord som bättre beskriver den röst som sångaren besitter. Den är nästan på gränsen till för vacker och överjordisk ibland.

Brustna hjärtan och olycklig kärlek är ett genomgående tema, lugna toner vaggar oss. Det är bara att luta sig tillbaka i stolen. ”Black cab” är som vanligt strålande, ”Become someone else's” blir vackert tolkad på svenska. Men innan det blir för bekvämt trycker Lekman på några knappar och danstoner strömmar ut i lokalen. Stämningen går från skör och intim till svängande festtoner. Stolsraderna brister av längtan av att dansa loss, bara vår svenska uppfostran hindrar oss från att studsa upp och ned i gångarna. ”Pocketful of money” blir en del av den perfekta avslutningen där publiken involveras i sång, visslingar och fingerknäpp. När Lekman tagit den sista tonen sänker sig ett lyckligt lugn över lokalen.