Vårsäsongens avslutning i kammarmusikföreningens regi, bjöd på lågmälda och sorgmodiga klanger. Det var musik för de intima rummen och i en anda av eftertanke och begrundan.
Musik från det franska hovet under solkungen Ludvig den fjortondes tid, som i något fall kanske till och med framförts i dennes sovrum. Högst anständigt och allvarsamt var det dock.
Tyngdpunkten i programmet låg i exemplen från Michel-Richard Lalandes Lecons de Tenebres. Det är musik avsedd att framföras dag för dag under Stilla veckan; tonsättningar av profeten Jeremias klagosånger.
Med dessa texter fanns förstås en utgångspunkt i ett klagande, suckande och dröjande uttryck. Susanne Rydén hade tagit fasta på detta och lät sin mjuka, känsliga sångröst variera i styrka och nyanser. Hon tänjde på tonhöjden och gled in i ansatser på ett kanske lite överdrivet sätt, så att ibland orenheter och oklarheter uppstod.
Med tanke på hennes meriter och kunnande i denna repertoar var det lite förbryllande på några ställen. Men som helhet vann hon på sin uttrycksfullhet och det fina tilltalet och riktningen mot publiken.
Instrumenten som ackompanjerade följde rösten fint i både uttryck och klang. Den stora lutan - teorbens spröda ackord omgärdade den diskret sjungande gamban. Den senare har en karaktär och andning som liknar röstens. Därav också namnet på det solostycke för gamba av Marin Marais som här hördes och som också givit konserten dess titel. Här valde den nederländska gambaspelerskan att framföra detta tillsammans med Karl Nyhlins teorb, vilket fungerade väl.
I kontrast till Stilla veckans musik klingade i båda avdelningarna musik av Händel: Sånger med kärlekstematik och med ett livligare temperament och rakare tonspråk. Här kom Rydén bäst till sin rätt och konserten lyfte med tätare samklang.
Men vackrast och mest andaktsfullt var det nog i teorbens ensamma Passacaille i d-moll av Robert de Visée.
LARS H JONSSON