Ett annorlunda och trevligt koncept: vi i publiken placeras vid bord med möjlighet till förfriskningar. De medverkande kommer in med buller och bång och placerar sig också vid borden. Spelet är igång direkt, utan några inledande och förklarande presentationer - det känns överrumplande och bra. Det är inte fråga om en konsert i gängse bemärkelse, det är ett helt skådespel med talade repliker och tablåer som knyter samman tolv sånger ur Fredmans epistlar och Fredmans sånger. Här träffar vi både Ulla Winblad, Mowitz och Fredman, med 1700-talsspråk och peruker och allt.
Att låta manskören beledsagas av en blåsarkvintett är ett intelligent drag, ensemblerna låter bra tillsammans och i blåsarrangemangen finns gott om associationsmöjligheter till Bellmans musikaliska värld. Lihkör-klangen är behaglig att lyssna till, tenorerna låter naturligt avspända och inte alls sådär plågat tillkämpade som i manskörs-schablonen. Allra bäst låter det när kören i en mer konventionell köruppställning och med blicken koncentrerad på dirigerande Hans Lundgren sjunger Epistel nr 12 "Gråt fader Berg och spela". Robert Sunds arrangemang på "Fjäriln vingad" sticker ut i mängden, det har jazzfärgade ackordbildningar och sjungs vackert som en vocalise av Karin Frölén.
"Bacchi adelsmän" framför Lihkören mycket mjukt och nyanserat, utan att för den skull tappa det som är något av deras eget adelsmärke: en föredömlig diktion och tydlighet. Att uppleva allt detta känns som en väl använd timme av söndagen.
GUNNAR EKERMO