Lila ljus och syntar med rutinerade partyrävar

Showen börjar. Lila ljus, mello-syntar, 12 dansande män utklädda till kvinnor. Snyggt? Ja. Vågat? Knappast. Underhållande? För det mesta.

Christer Lindarw berättar att det är 37 år sen han och Lasse Flinckman startade dragshowklubben After Dark på David Bagares gata i Stockholm. I en era när dragshow, alltså där män klär ut sig till kvinnor, var en ny och för många kittlande företeelse. Men förstås också provocerande för andra.

I dag är det få som blir upphetsade över denna lek med könsidentiteter. Christer Lindarw har rentav blivit folkkär, både för sina talanger på scenen och vid symaskinen. Hans fantastiska kreationer är en stor del av behållningen.

Efter snart 40 år i Stockholm bräker han fortfarande på eskilstunesiska – och det ser jag som en merit. Christer bekänner sin kärlek till livet på scenen redan i andra låten, en rörande sång som tillhör showens toppar. Kärleken är besvarad, hans After Dark har lockat lite över 4 000 personer i publiken, uppdelade på tre föreställningar.

After Darkgängets show innehåller många skilda ingredienser. Det är glitter och glamour, fräcka kostymer, stiligt ljus och ljud och häftig dans. Men det är också under bältet-fräckisar, buskis och parodier. Framför allt på dem som tävlat i Melodifestivalen. Publiken jublar åt påhoppen på artister som Sean Banan, Danny Saucedo och Loreen.

Själv tycker jag att parodierna håller ojämn kvalitet och att showen här tappar fart. Samt att Björn Ranelids mello-inhopp vid det här laget borde vara preskriberat. Snacka om att slå in öppna dörrar. Då får jag ut mer av showens mer regelrätta hyllningar till världsstjärnor som Lady Gaga.

”Babsan” Wilhelmsson och Christer Lindarw träter på scenen som ett gammalt strävsamt par. De kompletterar varandra bra, Christers svala elegans mot ”Babsans” mer grovkorniga, folkliga humor. Särskilt kul är det när Babsan går ut och flörtar med männen i publiken. Sätter sig i knät på dem i gammal god Lill-Babsstil. Och pratar om sex och relationer.

Mot slutet av föreställningen tar allvaret större plats. Man låter tre svenska regenter, Gustav III, drottning Kristina och Gustav V ta klivet ut ur garderoben och besjunga den tid vi lever i dag och jämföra med hur det var under deras epoker. Därefter uppmanar Christer Lindarw kyrkan att inte lägga sig i om två personer av samma kön vill ingå äktenskap.

Sen är det "party party" igen. En färgsprakande final med Shirley Basseys ”This is my life", följs av After Darks mello-hit ”La Dolce Vita”, förädlad till allsång. Och jäklar, vad publiken var med på noterna!