Lill Lindfors öppnar starkt. Fats Wallers klassiker "Honeyscuckle Rose" har fått en svensk text, som hyllar gamla jazzlegendarer. Och det var väl där, i kärleken till jazzen, som allting en gång började för Lill Lindfors.
Fast det tog lite tid innan hon hittade sitt uttryck. Lill gör en rolig parodi på sig själv som hon lät för över 50 år sen i sitt första framträdande i Goody goody".
Det följer hon upp med en tolkning av "I?ve got you under my skin". Ackompanjerad av endast ståbas och ett rytmägg sjunger hon första versen sådär Lill-magiskt så att jag får gåshud. Där är Lill som bäst!
Första delen av konserten är överlag riktigt bra. Lill delar med sig av sin humor, mimik och stora musikalitet. Hennes publikkontakt är som alltid fantastisk. Med enkla medel och väloljad charm får hon oss i publiken att trivas och då och då brista ut i allsång i både Lindfors-hits och stamsånger typ "Vi går över daggstänkta berg".
Musikerna i Claes Cronas trio är följsamma och elastiska ackompanjatörer och Hector Bingert på flöjter och sax är en härlig speleman med en räv bakom varje öra och tar - i vanlig ordning - lite mer av utrymmet. Faktum är att hans spel på latinamerikansk träföljt är allra mest imponerande denna kväll.
Efter paus blir jag inte lika berörd. Mellansnacken, som i och för sig är underhållande, tenderar att dras ut för mycket. Det är Taube, Olle Adolphson, Violetta Parra (intrumentalt), Finlands-svenska diktaren Eeva Kilpi. Var och en för sig fungerar alla sånger och monologer, men helheten blir lidande.
Publiken i ett fullsatt Ljungsbro Folkets Park var dock nöjd och gav Lill en stående ovation efter "Musik ska byggas utav glädje". Vilket förlänade den ett medley på hits som "En man i byrån" och "En sån karl".