Linda Örnvall har en historia som huspoet på Passagen i samband med starten för tio år sen och gör nu comeback efter några år. Och det gör hon bra. Med en säker betoning tar hon sig an scenen och levererar sina dikter säkert och bestämt.
Den röda tråden i dikterna verkar vara familjen och de problem den dras med men även den kärlek som den utgörs av.
Linda Örnvall har ett säkert språk med en hel del intressanta metaforer och bilder i sig, ett språk som leder till eftertanke hos betraktaren.
Basstyckena av Nicklas Brännström mellan dikterna blir till en naturlig paus och ett tillfälle för betraktaren att tänka efter och smälta, men ibland finns det en tendens till att styckena håller på lite för länge.
Balansen mellan dikt och musik är annars bra, musiken utgör en bra grund för Linda Örnvalls melodiska röst som förstärker texten vilket skapar en dynamik i texten som gör den väldigt levande.
Jag kan förstå att Linda Örnvall vann Correns dikttävling, det finns en emotionell styrka i hennes poesi som är väldigt intressant. Jag tror dock att dikterna fungerar bäst när de blir lästa, de får ett särskilt djup i det formatet.
Ackompanjerat av musiken får dikterna ett eget liv vilket resulterar i en kraftfull helhet. Framför allt vågar paret lyfta fram tystnaden när poesin blir allvarlig vilket ger en glans åt ett annars lyckat arrangemang.
EMIL ÅKERÖ