Ett skäl att tycka om programsättningen vid gårdagens konsert var detta:
Mozarts 21 pianokonsert komponerades 1785 och Beethovens femte 1808. Det ligger drygt 20 år emellan dem, kronologiskt, men stilmässigt är avståndet vida större. Mozarts geni tar gestalt i den traditionella, wienklassiska formen medan Beethoven tänjer på och till och med spränger gränserna. Tillspetsat (förvisso) kunde man uttrycka saken så: Mozart är den geniale hantverkaren, Beethoven å andra sidan det hantverksskickliga geniet.
Men först blev det Mendelsohn: konsertuvertyren Hebriderna, ett elegant tonmåleri i sinnrik gestalt, som förde tanken till Caspar David Friedrichs måleri, fastän med mjuka konturer och skönt ljus!
Redan i Mozart-konserten klingade stråkarna ovanligt bra, först spänstigt och så i andra satsen varmt lyriskt. I andra satsen gladde också den sköna dialogen mellan träblåsarna och pianot.
Lite fundersam blev jag inför kadenserna, både i första och sista satsen; några lyckokast var de bestämt inte.
Solostämman i Beethoven - konserten är rimligen krävande; i synnerhet om man ska dirigera orkestern samtidigt. Mats Jansson löste uppgiften med beslutsam entusiasm, och samspelet mellan solist och orkester var imponerande.