Behagligheter. Det är vad Lisa Nilsson tänker bjuda på, det deklarerar hon innan hon sjungit en ton. Och visst skapar hon en behaglig stämning. Med sin enastående sångröst, sin omväxlande repertoar och sitt avspända, rent av roliga mellansnack.
Sällan har man sett en sångstjärna med så anspråkslös framtoning. Lisa och musikerna är klädda i svart, de sitter ner under konserten och all musik är akustisk. Två gitarrer och en handtrumma. Lisa sköter ett par rytmskallror med den äran. Men det blir aldrig tråkigt, kvartetten låter musiken tala.
Mycket svensktFör den som följt Lisa genom åren bjuder inte repertoaren på stora överraskningar. Det är mycket svenskt; Peter LeMarc, Mauro Scocco, Stephen Simmonds, lite amerikanskt och en del brasi- lianskt.
Det som överraskar är snarare presentationen. De tre musikerna lägger en lika stadig som fantasifull grund. Owe Gustafsson (Bo Kaspers orkester) spelar läcker slide och petar in några snygga flageoletter på sin akustiska gitarr, medan Nicci Notini Wallin (percussion) och Mattias Torell (gitarr) står för grundsvänget.
Mjukt leendeDenna kväll verkar det inte spela någon roll för Lisa Nilsson om hon sjunger på svenska, engelska eller portugisiska, det är något självklart över hela hennes uppenbarelse, hon sjunger med mjukt leende i mungipan.
Jag hade gärna hört mer från förra årets sambaplatta "Sambou Sambou". Men Bacharach-Davis "A house is not a home" spelades med brasiliansk touch och några av de svenska sångerna förseddes också med ett mjukt akustiskt sväng, så varför klaga?
Konserten bjuder på många höjdpunkter. Lisa Nilssons egna "Små rum" och "Regn i Rio" framförs med djup inlevelse, liksom en stark visa av den norske vispoeten Bjørn Eidsvåg. I sin största hit "Himlen runt hörnet" tar hon på ett övertygande sätt med sig publiken i allsång.
Extranumren höjer temperaturen i Crusellhallen. Stephen Simmonds "Tror på mig" får en innerlig tolkning och här visar Lisa Nilsson med eftertryck varför hon hållit sig kvar i branschen i hela 20 år. Snyggt!
LOLLO ASPLUND