Kalle gör Melodifestival. Kalle sjunger i Körslaget. Kalle ligger etta på Svensktoppen. Kalle turnerar. Nej, det är inte en ny barnboksserie signerad Gunilla Totte badar Wolde jag talar om. Det är Kalle Moraeus, folkmusikern som blivit folkligare än någonsin. I söndags besökte han, Orsa Spelmän och Bandet Hej Kalle, Linköping. För mig var Orsa Spelmän och därmed även Kalle Moraeus länge resultatet av Benny Anderssons musikaliska resa till knätofsland. Men Moraeus och Orsa Spelmän har skapat sitt eget existensberättigande.
När det gäller söndagskonserten hade det varit lättköpta poäng att slå an på Svensktopps-ettan och skriva att det hela var Underbart. Men jag landar inte riktigt där. Jag saknar knätofs och spelmansstämmor. Jag längtar efter stampande fötter och violinsolon. Och jag får det bara delvis. Medan Orsa Spelmän står för det klassiskt folkmusikaliska, bjuder Bandet Hej Kalle på popriff i samma takt. Och mitt i alltihop: Kalle själv. Och det blir väldigt mycket Kalle, och detta delvis på bekostnad av Orsa Spelmän. Även om det absolut inte är något fel på Kalle Moraeus musikaliska förmåga, är rösten inte fantastisk. Men kanske hade jag väntat mig underverk. Visst finns det godfryntliga, folkliga där, men för att skapa modernitet till spelmansklangerna har detta blandats upp med Hej Kalles basslingor, och nonsenstexter av samma djup som ett Christer Sandelin-alster. Det blir lite som folkmusikens svar på symfonisk rock: ett försök att skapa repertoar- och publikbredd, men där man därmed prutar på det genuina. Och medan man därmed försöker att göra folkmusiken folkligare, skalar man också delvis bort lite av dess identitet.