Stråkorkestern Musica Vitae har jag enbart goda erfarenheter av. Deras signum är ett livfullt spel med en smidig och varm klang och inte minst en intressant repertoar. Så även denna gång: ett spännande program med företrädesvis 1900-talsmusik. Inledande "Arioso" lät typiskt Philip Glass, sparsamt och med långa notvärden och med ett ljuvligt violinsolo för konsertmästaren Dorota Siuda på slutet.
Sofia Gubajdulinas omfångsrika "Sju ord" var märklig musik med den udda solistkombinationen cello och accordeon. Här rörde sig mycket runt en enda ton eller små intervall som skavde mot varandra. Till vissa delar var det suggestivt, annat lyckades jag aldrig höra som annat än ett malande. En tydligare förnimbar riktning i musiken hade underlättat lyssnarupplevelsen. Visst kunde man med fantasi och vetskap om "facit" (Bibelns berättelse om Jesu sju ord på korset) förnimma uppgivna suckar och förtvivlade skrik. Samtidigt är jag inte säker på att musiken vinner på att avlyssnas så strikt programmatiskt. Dessutom frågar jag mig - säkert konventionellt och fyrkantigt - är accordeon verkligen ett tillräckligt expressivt instrument för att gestalta och tolka det Gubajdulina vill komma åt?
Efter det kom Ernest Blochs "Prayer" som en befrielse, med mycket vackert cellospel av Jakob Koranyi. Och i "Cantabile Malinconico" av Gustavo Beytelmann visade sig accordeon i händerna på James Crabb plötsligt vara hur uttrycksfullt som helst, tillsammans med stråkarna lät det fantastiskt fint. Solist och orkester framförde fingertoppskänsligt den tangodoftande musiken, som med sin färgstarka harmonik och sitt vemod blev konsertens höjdpunkt för mig.