Dirigent Michail Jurowski, violinsolist Andrej Power
Linköping
13 februari
Förstår vi till fullo hur musikaliskt privilegierade vi är i Linköping? Ena veckan framför östgötasonen Peter Johansson Queenlåtar så att en utsåld Saab arena gungar av bifall. Andra veckan spelar SON Sjostakovitj och möts av stående ovationer i en nästan fullsatt Crusellhall.
Sjostakovitjs femte symfoni hade för övrigt kunnat kosta kompositören livet. Men vi återkommer till det.
SON inledde med ett spännande stycke. Ryska Elena Firsova har komponerat musik för flera kända ensembler, bland annat Brodsky Quartet och hennes ”Beyond the seven seals” är ett vackert meditativt stycke från 2010 som genomgående återvänder till talet sju. Sju toner i en serie. Sju ackord. Det är glädjande att SON väljer att spela hennes musik, inte minst sedan orkester tidigare kritiserats för att alltför sällan framföra musik komponerad av kvinnor.
Tyske Max Bruchs första violinkonsert blev något av ett olycksbarn för honom. Han kände sig osäker på sitt arbete och sålde därför stycket för en engångssumma, avsade sig all royalty och gick därmed miste om stora pengar eftersom violinkonserten blev mycket populär och snart kom att spelas över hela Europa.
SON:s egna musiker agerar allt som oftast solister på dess konserter – och det med den äran! Nu var det Andrej Power som fattade soliststråken. Hans ensamma violin skapade en fin kontrast till det mjuka pizzicatokompet i cellor och kontrabasar i början av första satsen. Och de många gånger solostämman bygger upp för en jublande slutton eller höjdpunkt, undvek Power att låta den tonen sticka ut. I stället integrerade han den till att bli en naturlig del av helheten. Mycket vackert.
Om Bruch hade musikaliska problem, så var Sjostakovitjs bekymmer av ett direkt livshotande slag. Hans stil hade börjat utpekas som dekadent av den sovjetiska regimen. Stalins konstdomare ansåg att hans opera ”Lady Macbeth” var så pervers att den försvann över en natt. Sjostakovitj själv drog tillbaka sin fjärde symfoni strax före premiären av rädsla för att den (och han själv) skulle gå ett ännu värre öde till mötes, men satte genast igång att komponera en femte för att hans tystnad inte skulle misstolkas.
Det är i sanning märkligt att tänka sig att en uppsättning toner och ackord kan leda till döden, medan en annan får makthavarna att jubla. Nu kom partiorganet Pravda att beundra den grandiosa känslan i den femte symfonin och missade helt den kritik som Sjostakovitj själv senare påpekade ändå finns i musiken.
Kvällens dirigent, den 70-årige Michail Jurowski, kände Sjostakovitj personligen och bara detta faktum skapade en speciell stämning i salongen. Jag blev särskilt tagen av den känslosamma duetten mellan harpan och orkestern i slutet av tredje satsen. Rörande!