Loas rutin gjorde galakvällen

Galakonsert utropades, och visst blev det en festlig tillställning - speciellt efter paus när aftontoaletterna dragits på och champagnekorkarna (åtminstone en) lossnat.

Programmet bestod av pärlor från opera, operett och musikal. Mezzosopranen Frida Josefin Österberg var en ny bekantskap som började med en av svartsjuka vibrerande aria ur Massenets "Werther".

Sedan Loa Falkman väl intagit scenen var han dess kung, och i god sångform levererade han bland annat en aria ur "Rigoletto" med ett snyggt crescendo på sluttonen.

Händel-arian kändes inte så lyckad, tungfotad och utan fungerande inprickningar från blåsarna. Därtill gjorde det mestadels låga sångregistret att Österbergs röst hade svårt att hävda sig, trots en återhållsamt spelande orkester.

I de båda granna numren från Carmen kom orkestern mycket bättre till sin rätt. Här samverkade allt till det bästa, men jag hade tålt rejält mer av eldighet från Frida Josefin Österberg i Habaneran.

På egen hand spelade Blåsarsymfonikerna Wagner, korrekt men lite jämntjockt och långdraget. Ett medley ur "Chess" var fint arran-gerat och lät mycket bra, och ouvertyren till Strauss "Läderlappen" spelades strålande. Vilken fantastiskt fin musik! De båda solisternas förenade sångkonst i "Klockduetten" ur samma operett övertygade, och tack vare dirigenten Anna-Maria Helsings lyhördhet fick de en följsam instrumental beledsagning.

När Österberg skulle göra "Fever" (tänk Peggy Lee och Elvis!) med sin operaröst var jag minst sagt skeptisk: skona den låten och oss! Men så bra det kan kännas att ha fel - hon bytte röst och gjorde en intim och laddad version. Och mest av allt lyfte den genom Hans Åkessons sublimt smakfulla klarinettinsatser.

Loa Falkman var det naturliga valet till konsertens konferencier. Det finns skilda åsikter om hans attityd, och jag är själv kluven ibland.

Men om vi tänker bort hans rutin, hans anekdoter, hans avspända presentationer och kommentarer och hans förmåga att nå hela salongen - då hade kvällen inte hållits samman och den hade blivit mindre festlig!