Han inleder med "Love hurts" och tar ut tonerna extremt långt, pustar ut teatraliskt i en paus och sjunger sedan det sista … "hurts".
Det får publiken att skratta. Snabbt därefter river han av "Hold me now", så lik sig att man ramlar tillbaka till tryckardanser på 80-talets otaliga ungdomsdiskon. Det står en irländare framför altaret i den nästan fullsatta kyrkan.
Irländare är kända för sin musik, sin humor och sin starka religion. Men det står klart att det inte ska bli någon gudstjänst. Han drar vitsar, uppmanar alla att klappa takten och skickar en varning:
Långa mellansnack
- Jag vill varna för att jag inte kan kontrollera vad jag säger. Jag har stor respekt för kyrkan. Jag kommer från en mycket religiös familj. Men när man är glad, så sjunger man.
Själv hade jag velat ha mera sång. Men Johnny Logans väl långa mellansnack uppskattas av publiken. Han berättar mycket om sitt liv, refererar en hel del till sina tidigare dryckesvanor, pratar om sina föräldrar, om hur musiken kom in tidigt i hans liv.
Och så får de irländska tonerna ta över helt en stund med "Whiskey in the jar". Visst, det är traditionellt och nog vad man kunde vänta sig av en irländsk artist ute på vift. Men det råkar också vara ganska väl utfört med en stark sångare och ett hyfsat kompband ... för Roosarna agerar bara som kompband den här kvällen.
Dans i altargången
Det bestående är dock inte vitsar och oväntade kvickheter från en trefaldig eurovision-vinnare.
Det är rösten som fyller kyrkan i exempelvis Leonard Cohens "Hallelujah". Och så är att Logan får publiken att leka, sjunga och skratta. På slutet gungar det i bänkraderna. Han dansar till och med en sväng i mittgången med någon i publiken.
Och för alla som undrat vad vi ska ha svenska kyrkans alla rum till så är det här ett av svaren. Det gör Klockrike till ett gott föredöme.