Syftet med den här blandade konserten var att påminna oss om att värdesätta vänskap och kärlek, en oantastlig utgångspunkt: för den välbesatta domkyrkan. Per Östlund spelade yttersatserna i Schumanns "Tre fantasier" mycket fint och ärkeromantiskt dröjande, mellansatsen var virtuos med mullrande basgångar. Pianomusik är sällan eller aldrig skriven för katedraler, men Östlund fick det att fungera ganska bra. Dock löstes hans säkert distinkta löpningar i Chopins "Revolutionsetyd" upp i det akustiska töcknet, och det finns anledning att ifrågasätta valet av det stycket till just detta sammanhang.
De tre körerna klingade som en homogen ensemble allra bäst i Stenhammars "I Seraillets have", medan Anders Öhrwalls sättning på "I denna ljuva sommartid" inte verkade helt färdigrepeterad. De två satserna ur Ramirez´ "Misa Criolla" var mer nordiskt svala än latinskt blodfulla, men det lät väldigt vackert och harmonierade med valven och efterklangen.
Akademiska Kören och de båda pianisterna uruppförde "Vivat" som Oskar Ganestål skrivit speciellt för detta tillfälle, fyra latinska "utrop" som jag hoppas få höra fler gånger.
Det kan vara svårt att definiera skillnaden mellan variation och splittring; det ena är eftersträvansvärt, det andra inte. I vilket fall som helst gjordes ett rejält lappkast när det endimensionella framförandet av Queen-låten "Somebody to love" följdes av sista satsen i "Figure Humaine" av Poulenc. Detta allvarliga och mångbottnade verk är knappast något man kastar in plötsligt; det kräver en annan våglängd, en annan andning och en annan koncentration - både från exekutörer och från lyssnare. Sådant plockar man inte ner ur luften, istället kan man "växa in" i en sådan final genom det som egentligen kommer dessförinnan - och i just det här fallet är det inte Freddie Mercury!
Men "utan vänner och kärlek inget liv", som det stod i programbladet - visst stämmer det.