Det är inte utan att man blir imponerad. Man tar en komisk bagatell från sent 1800-tal och lägger till en ramberättelse kring två kungliga amatörer med musik från deras samtid, och skapar en njutbar och roande kompott.
I första akten möter vi Oscar I:s musikaliskt begåvade barn prins Gustaf och den fyra år yngre prinsessan Eugénie, samt hovfröken Mathilda Bennet som leker och musicerar tillsammans. Det blir en utsökt stilenlig musikalisk salong, så som det kunde ha sett ut hos Malla Silfverstolpe i Uppsala eller hos någon av Schuberts välgörare i Wien. Det är ett genialt drag att presentera Bernadotternas egna kompositioner tillsammans med samtidens Adolf Fredrik Lindblad, Wendela Hebbe och Hermann Berens d.ä.
Prins Gustafs ”I rosens doft”, Eugénies ”En sommardag” och Hebbes ”Det är så underliga ställen” och övriga sånger balanserar alla, som så många av 1800-talets romanser, på den av tiden utstakade pekoralets gräns. Men här lyckas man med utsökt sångteknik och scenisk gestaltning, fin regi och lyhört ackompanjemang, tänja på gränsen så att vi åhörare blir delaktiga och rycks med, och man inser att just så här måste det ha låtit och just så här ska det framföras!
Autentisk känsla
Vadstena gamla teater, som tillkom 1825, bidrar förstås i hög grad till den kompletta upplevelsen. Likaså trion av klaver, fiol och cello. Pianisten Magnus Svensson, som också arrangerat musiken, spelar på ett mycket välklingande hammarklaver som starkt bidrar till den autentiska känslan.
De tre rollerna spelas av Alexandra Büchel, sopran, Annastina Malm, mezzo och Oskar Olofson, baryton. Det är gott humör på scenen och inslagen av både buskis och spex har avsedd effekt på publiken. Sångsättet är så intimt som det bör vara i en musikalisk salong och sångarna behärskar det mycket väl. Akten inramas av två lyriska och dramatiska pianotrior av Hermann Berens som bär drag av både Beethoven och Mendelssohn. Mycket välspelat.
Silverringen
Andra akten utgörs av sångspelet ”Silverringen” av prins Gustafs studiekamrat i Uppsala, Ivar Hallström. I Uppsala sjöng de tillsammans i ”Prins Gustafs mindre kvartett”, där prinsen sjöng förstatenor och Hallström förstabas.
”Silverringen” uruppfördes 1880, men här har man tagit sig friheten att förlägga tillkomsten trettio år tidigare. Jag förmodar att man också strukit friskt så att verket nu är avklarat på ca 45 minuter. Handlingen tilldrar sig på ett engelskt gods och innehåller sedvanliga romantiska förvecklingar mellan herrskap och tjänstefolk. Ibland glimmar det till i Hallströms musik med ekvilibristisk koloratur och dramatiskt pianospel. Sångarna har lämnat det intima sångsättet och tar för sig mera, med mycket lyckat resultat.
Hans Lundgren