28/8, L’Orient, Linköping
En av de större anledningarna till att Linköping är en hyfsad musikstad stavas Gaphals. I våras meddelade de att de skulle dra ned på arrangerandet av konserter och fokusera på skivbolagsverksamheten. Och så drar de igång Klubb Fyllskalle, där tanken är att fylla staden med livemusik under hösten. Med andra ord har de inte riktigt hållit sig till vad de sa. Men tack och lov för det.
Vånna Inget är huvudakt denna första kväll. De är ett av de flitigast turnérande banden i Sverige och de är tighta, utan att tappa punkkänslan. Egentligen är Vånna Inget ett ganska märkligt band. Sångerskan Karolina Engdahl låter som att hon är hämtad direkt från de allra mest proggtyngda delarna av 70-talet, dessutom har hon en emellanåt skavande skevhet. Lägg det mot en musik som emellanåt dryper av punkig tonårsångest, och den enda logiska slutprodukten borde vara något smått olyssningsbart. Istället blir det som den här torsdagskvällen något helt eget och riktigt bra. Och energin i ”Tickande bomb” var imponerande. Synd bara att de slarvar bort ”Allvar” som på skiva inte är något mindre än ett vemodsfyllt mästervärk. Möjligen är Vånna Inget för smala för att nå ut till en större publik, men så länge de fyller ställen som L’Orient så är åtminstone jag nöjd.
Linköpingsbandet Arms inledde kvällen med sin premiärspelning, innan de långväga gästerna i Lycka Till intog scenen med sin ettriga pop-punk. Klubb Fyllskalles andra lokala akt, Järnet, bröt av rejält mot punkdominansen. De har under året vuxit till ett av de mer intressanta banden i Linköping. Det som gör dem unika är framförallt den vackra och mörka stämning som de skapar. Stundtals är det rent filmiskt.
På det hela var det en lyckad och välbesökt premiär för Klubb Fyllskalle.