"Oh what a day, what a happy happy day", sjunger sångarna i Ad Libitum med munnarna fulla av leenden. Jag förstår dem. Det är en lycklig, lycklig dag när Bengt Hallberg återvänder till Linköpingsscenen efter tolv års frånvaro.
Han har varit vårdare på heltid för sin hustru, som avled förra sommaren. Men i november gav han en triumfartad comeback-konsert i Berwaldhallen och nu står landets jazzklubbar i kö för att boka honom igen.
EfterlängtadHan är efterlängtad. Pingstkyrkan är fylld till brädden, vilket betyder över 1 000 personer, det är smått fantastiskt.
Bengt Hallberg tar sig sakta upp på podiet, talrösten är hesare än någonsin och börjar försiktigt spela en långsam "Tea for two". Det känns ... tveksamt. Först efter halva låten börjar jag slappna av, då börjar allt sitta på plats: lekfullheten, dynamiken och strävan efter variation. Tillsammans med basisten Georg Riedel spelar han Cole Porters "What is this thing called love?" Det svänger, enkelt och självklart. Den typ av naturligt sväng som sitter i ryggmärgen på musikanter som lirat tillsammans i decennier.
Hallberg är inte bara en ypperlig speleman, han är också en raffinerad arrangör. Lekfullheten går igen här med. Svend Asmussens "Oh what a day" luktar gospel medan "Domaredansen" är mer jazz i folkton. Hallberg kan sin Ellington, "It don?t mean a thing" går i hundra knyck. Det är svårt att fatta att pianisten närmar sig de 80.
Visst slirar både körsångare och pianist nån gång, men överlag låter det bra, väldigt bra om alla inblandade. Det finns också plats för musikalisk humor utan att det blir krystat.
Tät klangGivetvis också för eftertänksamhet. Georg Riedels originella arrangemang av psalmen "Blott en dag" är makalöst vackert och kören bidrar med en tät, fin klang.
Mest tuggmotstånd bjuder de två verken ur "Psalm 5 X 100". Ad Libitum beställde musiken på 90-talet av Hallberg. Samma text ur Psaltaren sjungs på fem olika språk till olika melodier. Vi får höra den engelska och svenska versionen. Men även här firar spelglädjen och lekfullheten triumfer.
Jag kunde fortsätta att räkna upp lysande enskildheter, men stannar här. "Tack för att jag fick vara med", sjöng kören i sista sången. Jag känner exakt likadant.
LOLLO ASPLUND