Reklamradion har fullkomligt skvalat sönder hennes Jag kommer under de gångna månaderna.
Veronica Maggio. som i lördags kom till Linköping. Och som har en hel del att leva upp till. Lika ute, minus och nere som Tomas Ledin ofta beskrivs, lika inne, plus och uppe är Veronica Maggio.
Storheten hos Maggio ligger i hennes karaktäristiska bossasoulpop med tydliga Christian Walz-rytmer. I hennes 90-talsenkelhetsinfluerade texter som beskriver vardagliga teman på nya sätt. Och i en förmåga att skapa refränger som sätter sig. Men, scenfiguren Maggio tillför väldigt lite till detta. Visst skapas det en intensitet tillsammans med publiken. Visst finns det en vilja att nå ut över scenkanten. Och visst funkar låtarna live.
Men igen, låtarna är genomgående sina originalversioner. Scenspråket en enahanda uppsträckt arm eller en hand i hårbotten, möjligtvis kompletterat med en härligt lätt uppkäftig min. Och mellansnacken så lågmälda att jag undrar om hennes mikrofon ens är på.
Konserten bjuder på musik från hennes senaste två album, och jag känner någonstans att jag lika gärna kunnat stanna hemma vid stereon. Så medan Garden denna lördagskväll vibrerar av lättfattliga texter till bossasoulpop-rytmer och publikens entusiastiska sång, tycker jag att Maggio lite spelar på de meriter radioskvalet givit henne. Och jag tänker att Rockbjörnen kanske gjorde rätt som utsåg hennes Jag kommer till årets svenska låt, men att man också har ett halvår kvar av konserter att ösa ur innan årets kvinnliga liveartist bör utses.
Christina Öberg