Magiskt och vibrerande

Kanske kom brottar­hitsen "Du är min man" och "Gabriellas sång" emellan? Eller roller i musikaler som "Tolvskillingsoperan" och "Chess". Och så har hon förstås blivit mamma.

Mångsidig och egensinnig, det är hon. Jag blev ändå rejält förvånad när Helen i höstas gav ut "Euforia", ett helt album med sånger av amerikanske artisten Billy Joel. Det är en typ av singer/songwriter vi inte har någon tydlig motsvarighet till i Sverige, men i och för sig - många av hans sånger ligger nära muskalens uttryck. Jag lyssnade och blev glatt överraskad. Tomas Andersson Wij hade översatt texterna, många gånger helt genialiskt, och Helen sjunger mer uttrycksfullt och nyanserat än Joel. Så man kan säga att Sjöholm-Wij gav Joels låtar ett förfinat uttryck.

Kvällens konsert bygger förstås på "Euforia". Den fantastiska ensemblen, anförda av pianisten/arran­gören Martin Östergren och evigt fräsche gitarristen "Jojje" Wadenius, ger sångerna ett varmt inbjudande sound.

Ännu mysigare blir det när bandet förstärks av en stråkkvartett. Ja, det blir nästan för snällt och runt i kanten efter ett tag, trots att låtar som "Kvinnan för dig" och "Varje sår söker ett sår" väl försvarar sin plats.

Då överraskar Helen och bandet med musikalisk mångfald. Det bjuds på en sång av Elvis Costello (från "Juliet letters"), Nick Caves "Where the wild roses grow", en Shakespearesonett och ett par Kleerup-tonsättningar från nya "Aniara". Med mera. Stråk­föringen är djärvare och mer dissonant, låtvalen är oantastliga, sångare och band går ut på slak lina, jag borde älska det... men hjärtat slår inga volter. Jag blir helt enkelt inte berörd.

Helens mellansnack förlorar sin stringens, i mina öron blir det mer tramsigt än underhållande och jag sitter och önskar att konserten hade haft en hård producent som hade hjälpt alla inblandade att hitta den röda tråden.

Då bjuder Helen på en låt från "Visor"; "Lustvin dansar en gavott med de fem sinnena". Bandet gör den riktigt frimodigt och rörligt och Helen sjunger så där medryckande som bara hon kan. Då tinar jag upp lite. Så avslutar hon Billy Joel-numren med en frenetisk version av "Barpianisten", skivans bästa sång.

En sång kvar före extranumren. Lite oväntat - men till publikens stora förtjusning - sjunger Helen "Gabriellas sång" och får varenda stavelse från Py Bäckman att leva och vibrera. Det känns som om alla i publiken får ståpäls samtidigt, det blir några magiska minuter och man förlåter varenda longör under kvällen. Det är ju så här bra hon kan vara, det hade man nästan glömt.

Den stående ovationen var fullständigt given.