Ola Magnell må vara ignorerad av media, men publiken har inte glömt honom. Publiken på Backstage är stor och förväntansfull, när den 65-årige vispoeten äntrar scenen.
Han börjar försiktigt med "När vällingklockan ringde" och "Ett hus", kanske lite för trevande för att verkligen få med sig fredagskvällspubliken. Den finstämda "Bruten vinge", som han gav bort till Lalla Hansson, möts också den av en ganska matt applåd.
Det tar kanske en halvtimme innan Magnell spelar "Trasten", visan från tidigt 80-tal med de bevingade raderna: "När regnet ger svavel över min skog, då lyfter en trast i ekot som dog". Där nånstans släpper det för Magnell och bifallet ökar successivt.
Mot slutet av konserten höjer Magnell och säkre medmusikanten/gitarristen Calle Ekerstam trycket och spelar upptempolåtar som "Messias" och "Min häst har blivit sjuk". Svänget ökar, publiken börjar röra på sig och damen snett framför kan texten i varenda låt. Man känner hur bra det hade kunnat bli om Magnell hade haft ett helt band i ryggen.
Extranumren blir de förväntade: "Påtalåten" och "Kliff". Efter urladdningen i "Rulltrappan" känns de faktiskt lite avslagna.