Lindgrens brasilianska jazzprojekt inbegrep ifjol ett stort antal musiker. Nu besökte han stan med en light-version i form av en kvartett. Gitarristen Erik Söderlind fick applåder inte bara för att han är bygdens son, han har verkligen utvecklats och spelade fantastiskt fint. Speciellt gällde det i de långsammare numren, exempelvis den vackra och smakfulla Rio shadow.
Från originaluppsättningens mångfald av slagverk fanns Robert Ikiz kvar, profilerad och rolig att lyssna till. Magnum Coltrane Prices basspel fann jag bitvis lite enahanda, men samtidigt hade flera låtar ett funkigt drag som krävde en stadig botten där variation inte var en given byggsten. Och sjöng fantastiskt gjorde han!
Frågan är om inte Lindgrens pondus på scenen nu har vuxit ytterligare. Under kvällen hann han både med klarinett, piano, smärre sånginsatser och förstås tenorsax. Allt han gör är hörvärt, men jag vill hävda att det är hans flöjtspel som står i absolut världsklass. Det är inte sällan man önskat att träblåsare som känt sig kallade att jazza på tvärflöjt låtit bli just det: det låter fyrkantigt, krystat, stelt, iskallt och ostämt. Men Lindgren förvandlar den spikraka flöjten till något böjligt och varmt och levande - underbart att få ta del av!
Det här är musik som kan bli innehållslös och ointressant om den spelas av musiker som är tvungna att stå på tå för att förmå framföra den (gäller det möjligtvis all musik?). Men dessa så helgjutet skickliga musikers säkerhetsmarginal gör att de inte bara spelar - de musicerar!