Vilken härlig spännvidd i domkyrkans julmusik: Bachs juloratorium 13 december och i lördags Messiaens La Nativité du Seigneur.
Efter, säger jag mig, den geniale hantverkarens bruksmusik från 1734, (odödlig, väl att märka,) får vi lyssna till den intellektuelle mystikerns meditationer, komponerade 1935.
Vid båda tillfällena tog man upp kollekt för musikverksamheten i domkyrkan. Det är att hoppas att den blev riklig.
Varje försök till analys av Messiaens verk kräver ett utrymme som här inte står till buds och en sakkunskap som jag inte besitter. Nog sagt att var och en av de nio meditationerna, liksom den helhet de formar, är ytterst medvetet planerad och att Messiaen låtit sig påverkas av mycket och många. Han har talat om den betydelse Michelangelos verk haft, om musikaliska influenser som omfattar både Bach och t ex Wagner inom den västerländska musiken och därtill vad han lärt genom studium av grekisk och indisk tonkonst, inte minst vad gäller rytmiken.
Man kan lyssna på olika sätt till dessa meditationer, med eller väl oftast utan den teoretiska bakgrund som finns, och jag gissar att de flesta av oss i domkyrkan i lördags inte hade den där kunskapen. Det kanske rent av förkortar vägen till en annan sorts upplevelse: att drabbas av musiken.
De nio styckena utgår från lika många bibelord och är att uppfatta som Messiaens utgångspunkter för fria men likväl tyglade, strukturerade vandringar. Den här musiken förefaller mig inte utgå från ett tema som sedan utvecklas, så som ofta eller oftast i västerländsk konstmusik. Jag får i stället intrycket att vi möter ett associativt, ibland repetitivt tonspråk.
Här finns mäktiga klangmassor, sökande ackordföljder, spröda tonslingor; ibland stillsamma böner och andra gånger energiska proklamationer; slutligen i den avslutande meditationen Gud ibland oss en uppenbart trosviss, bekräftande och jublande lovprisning.