25-årsjubilerande Slottenäs orkester är ett tributeband som ägnar sig åt att lyfta fram Glenn Millers musik. Det ger inte alltid så hög status, speciellt inte hos dem som mäter allt med en ortodox jazz-måttstock. Men varför ska man göra det? Det här var mestadels charmigt, och det var roligt att höra de fantastiska arrangemangen utan den patina man får på köpet med originalinspelningarna.
Det var inte fråga om storbandsspräck, men det var det väl knappast med Millers eget band heller. En del nummer ropade mer efter folk som dansar än efter en sittande publik, ändå var det stilfullt och liksom paketerat. Mycket var rätt och riktigt enligt notbladet, men utan att lyfta. Annat hade mer av den nödvändiga stunsen, till exempel American patrol och Bugle call rag. Det ska smälla ordentligt om Basie´s Whirly-bird - det gjorde det definitivt inte, men å andra sidan rymde den ett jättefint solo av tenoristen Fredrik Lindborg.
Slottenäs hade med sig utmärkta sångare. Det lät väldigt fint om Adam Sisters när de sjöng Andrew Sisters repertoar, och kvartetten Infourmation stod inte långt efter Millers sånggrupp Modernaires. Jens Berggren övertygade som crooner i I´m oldfashioned och Skylark.
Kapellmästarens pratpartier var ganska träiga och uppehöll sig för mycket och med bitterhet mot radio & TV, som han tyckte varit alltför njugga mot min orkester. Den kommer säkert att fortsätta att vara hans, men nästa gång de besöker Linköping blir det som The world famous Glenn Miller Orchestra, en officiell titel de tilldelats. Grattis!