Om jag säger "Carola", tänker du förmodligen schlager, ljusgul pyjamas, fläktar, yviga gester och ännu yvigare vibraton. Eller också tänker du gospel och biblar. När Carola ger sig ut på hyllningsturné öppnar hon porten till ännu en del av sitt musicerande, men också till sina rötter. Carola tolkar Elvis Presley och Barbra Streisand för allt vad tygen håller, och gör detta som en tribut till sina föräldrar.
Egen barndom
Bilderna som målas upp är tydliga: en mamma som med hårdpentat hår står och röker till ljudet av Streisand, en pappa som dansar loss till Presley. Jag känner en klump i hjärtat redan vid vinjetten, men Carola lyckas på något oförklarligt sätt röra sig mellan känslosamma minnen och musikens spelglädje utan att det blir alltför sockersött eller påklistrat.
Stora vibrato-övningar
I tolkningarna av Streisand tenderar hon förvisso ibland att bli lite för pretentiös, och det är också här de stora vibrato-övningarna som vi känner igen, kommer in. Men i Presley-tolkningarna tycker jag mig hitta lite av en ny sida av Carola. En Carola som drar tankarna till hennes tid med Standby, gruppen hon sjöng i åren innan hon iklädde sig schlagerns ljusgula pyjamas och blev svensk musiks allra präktigaste representant.
Lyckas bygga bredd
Det är där, omgiven av sina musiker som hon verkar som gladast och det är i låtar som ger utrymme för improvisation hon ger som mest av sig själv. Samtidigt har hon lyckats bygga en show med bredd, som ger plats för humor och allvar, minnen och framåtblickar, utsmyckningar i röst och dekor och avskalade tolkningar, och förstås massor, massor av Streisand och Presley. Och en duktig röst, en genomtänkt show och Streisand och Presley är ingen dålig kombination.