Jag tror det var John Lee Hooker som sa "The blues is the truth", och Louise Hoffsten visar med önskvärd tydlighet att det stämmer: "Bluesen är sanningen"! Tänk vad avigt och ovant det kändes första gångerna man hörde blues sjungas på svenska, i mitt fall var det Peps och Rolf Wikström. Men i Louises mun låter det nu hur naturligt som helst. Stackars Björn Skifs får ju alltid höra att när han sjunger 40-talsschlagers och allmängods så låter han som vem som helst, medan ingen ifrågasätter hans mästerskap i soulgenren.
Till sin rätt
Utan att dra jämförelsen med Louise Hoffsten för långt tycker jag att det är just i genuint bluesiga sammanhang hon kommer till sin rätt.
Vilken tur då att det mesta hon gör är marinerat i blues!
Jag kunde inte vara kvar hela konserten, men det jag hörde var både från hennes senaste "På andra sidan Vättern" och från tidigare plattor: "Förlåt", "Sockerkompis", "Så speciell", "Som varje dag"- starka låtar alle- samman.
Varierat spel
Även om det bluesiga tonläget var konsekvent alltigenom blev det aldrig jämntjockt, sångerna fick olika karaktär bland annat genom Micke Nilssons varierade och profilerade trumspel.
Hela bandet gav ett mycket gott intryck. Gitarristen Richard Kranz höll en låg profil, men när han klev fram var det smakfullt och stilsäkert.
Soloinsatser
Petter Bergander drog ett stort lass med sina keyboards och hade flera hörvärda soloinsatser, till exempel ett läckert orgelsolo i "Komposten". Och tonen i Anders Jonssons kontrabas var ett föredöme för alla basister, där fanns de båda svårkombinerade kvaliteterna klangbotten och tydlighet.
Arrangemangen var luftiga och bitvis ganska "modiga". Med det menar jag att bandet aldrig valde konventionella standardsätt att "riva av en blues", något som efter ett tag blir urvattnat och slätkammat - motsatsen till bluesens själ och "poäng".
Integritet
När de nu istället tillät sig att låta lite aviga gjorde de det med bibehållen artistisk integritet, och låtarna fastnade därmed också mer effektivt hos oss lyssnare. Det är aldrig någon tvekan om att Louise Hoffsten menar allvar med sin blues.
Sången "På andra sidan Vättern" tycker jag egentligen inte är så markvärdig i sig, ändå blev det hudlösa framförandet gripande. Det berodde dels på att det som beskrivs i den så lätt kan generaliseras till ens eget liv och till dem som står en nära, och dessutom har vi ju kollektivt i Linköping en varm relation med Louises pappa Gunnar som det hela handlar om.
För mig lät kvällens båda första nummer allra bäst, "Kände mig så vilsen" och "Myggan": riktigt tungt och obevekligt bluesgung och Louises gråtande munspel.