Kvällens verk hade spansk anknytning, "hetta och färg" utlovades - precis vad vi behöver i en grå och kall tid! Rimskij-Korsakovs "Capriccio Espagnol" förmedlade dock inte detta. Hans signum framför andra är instrumentationen och den monumentala orkesterprakten, och trots en skickligt utförd transkription för blåsare så förlorades en del storslagna kvaliteter på vägen. Men blecket glänste och flera individuella goda insatser hördes, inte minst från flöjtisten Anna Englund Bohm.
Mer genuint spansk lät Manuel de Fallas "El Amor Brujo", ur vilken Koivula plockade fram den latinska hettan och färgen och ett förtätat framförande.
I och med att marimban är både klangligt och visuellt spännande var det extra lätt att ta till sig Markus Leosons artisteri. Ibland reduceras musik för detta ädla instrument till cirkusnummer vars primära syfte blir att visa hur snabbt exekutören kan spela. Tack och lov var brasilianaren Rosauros rapsodiska marimbakonsert befriad från dylika avarter, tonfallet var snarast eftertänksamt och bitvis lyriskt.
Lättspelat var det säkert inte och Leosons kontroll imponerade - så profilerat och njutbart han spelade! Här fanns en del udda taktarter och lite jazzanstrykning, och alla tomma kvarter och kvinter i den vackra andra satsen förde associationerna långt österut i världen.
Ur Bizets melodirika "Carmen" hade en svit för tre slagverkare och orkester sammanställts, där Leoson delade på utrymmet med blåsarsymfonikernas båda slagverkare. Deras insatser var inte solistiska utan integrerades i orkestersatsen. Det resulterade i en lite humoristisk men högklassig underhållningsmusik, habilt arbete av alla inblandade och en publik på gott humör.
GUNNAR EKERMO