Hedersmannen Anders Öhrwall har betytt mycket för svenskt musikliv, både som körledare, tonsättare och bearbetare av musik. När man hör hur Jörgen Ralphsson sätter an de bejakande och dansanta satserna i "Mariamusik" må det låta självklart, men det lutar sig mycket mot det som Öhrwall et consortes lanserade på 60- och 70-talen, en attityd som kanske betydde allra mest för interpretationen och syresättningen av barockmusik.
De folkmusikaliska rötterna är ständigt närvarande, och den treklangscentrerade och rytmiskt regelbundna musiken ligger väl till för domkyrkokören. Intonationen är någon gång ostadig i frasernas början och slut, men här finns samtidigt en glädje i musicerandet förutan vilken musiken skulle bli innehållslös och ointressant.
Visst är det i första hand fråga om ett körverk, men det sparsamma instrumentariet - tre träblåsare, cello, kontrabas och diskret slagverk - utnyttjas effektivt. När flöjterna spelar till de låga stråkarnas orgelpunkt bakom Lars Åbergs recitation fylls katedralen med skönhet som gränsar till tillbedjan.
Domkyrkokören sjunger dessutom två kortare stycken av Gjeilo och Busto, båda med Mariaanknytning. I det första klingar kören mycket vackert i den okonstlade och nästan visartade melodiken. Det andra färgas av jazzbesläktade ackordfärgningar och ställer större krav på frasering.
Lars Åberg spelar på stora orgeln "Mariales" av Naji Hakim, fem korta och meditativt hållna satser där särskilt partiet med de svävande stråkstämmorna påminner lyssnarna om att det finns fler verkligheter än dem vi har omedelbart framför ögonen.