Tele2 Arena, 1/7
Det var en minst sagt kluven kÀnsla att se och höra Rolling Stones pÄ Tele2 Arena pÄ tisdagskvÀllen. Det var lÀtt att bli imponerad av energin som dessa legendariska 70-plussare bjöd pÄ, och samtidigt sÄ var det stundtals ett lÄngt harvande med ett förvÄnansvÀrt dÄligt ljud, Ätminstone pÄ den (en av de dyraste) plats jag satt pÄ.
Efter en seg vĂ€ntan dĂ€r förbanden Amanda Jenssen (som tröstlöst försökte pĂ„ detta alldeles för stora stĂ€lle) och trista Big Bang frĂ„n Norge klev sĂ„ 52-Ă„riga The Rolling Stones upp pĂ„ scenen. En laddad Mick Jagger gick i gĂ„ng för fullt frĂ„n start med ett âStockholm, are you ready!â och drog igĂ„ng âJumpin' Jack Flashâ. Publiken - dĂ€r var och varannan i de blandade Ă„ldrarna hade en Stonestunga pĂ„ t-shirten â var inte riktigt lika mycket pĂ„ hugget och det var egentligen först nĂ€r konserten avslutades med â (I can't get no) Satisfactionâ som de riktiga ovationerna kom.
För StonesÀlskaren
Fram till dess hade bandet bjudit pĂ„ ungefĂ€r de lĂ„tar man kört pĂ„ det utdragna 50-Ă„rskalaset som startade 2012. Det presenterades en exklusiv lĂ„tlista för Stockholm pĂ„ storbildsskĂ€rmen innan, men alla de lĂ„tarna kom aldrig. Men för den vanlige StonesĂ€lskaren spelades i stort sett vad man förvĂ€ntat sig: â It's only rock n roll (but I like it)â, âHonky tonk womenâ, â Sympathy for the devilâ, âBrown sugarâ, âAngieâ och andra. Inga större överraskningar alltsĂ„, och flera av lĂ„tarna planade ut i alltför lĂ„nga malanden.
Stoneface
Men vad gör det. BehĂ„llningen Ă€r ju frĂ€mst bara att se detta fenomen. Att de har denna energi efter sĂ„ mĂ„nga Ă„r â och ett rapporterat hĂ„rt liv emellanĂ„t â Ă€r bara det en sensation. Mick Jagger for runt scenen och rampen under sĂ„ gott som hela konserten och Keith Richards hade en godmodig nalleliknande min under den över tvĂ„ timmar lĂ„nga konserten. SĂ€rskilt dĂ„ han fick göra âYou got the silverâ och âCan't be seenâ pĂ„ egen hand. Det Ă€r ju en speciell kĂ€nsla bara att se honom pĂ„ scenen.
Stenansiktet Charlie Watts bakom trummorna visar vad en trÀnad 73-Äring kan Ästadkomma. Ron Wood gjorde det han skulle utan större ÄthÀvor.
SnÀll gest?
Yngst av de gamla medlemmarna men tröttast i framtoningen var gitarristen Mick Taylor som fick vara med pÄ ett par lÄtar. Hans trista solon hade man ÀndÄ klarat sig utan. Kanske mest en snÀll gest och tack för trogen tjÀnst frÄn övriga att han fick vara med? Annars hade man ett bra och namnkunnigt komp med sig, inte minst pianisten Chuck Leavell och saxofonisten Bobby Keys, bÄda gamla medarbetare till bandet, och utmÀrkta basisten Darryl Jones.
SĂ„, efter 19 lĂ„tar (som alltid under pĂ„ pĂ„gĂ„ende turnĂ©n â14 On Fireâ) kunde man lĂ€gga denna förmodligen sista Sverigekonsert bakom sig. Fast vem vet, det var egentligen inget som talade för att medlemmarna sjĂ€lva kommer att lĂ€gga av. Den energi de utstrĂ„lade skull göra vilka unga artister som helst avundsjuka.