Precis när konserten ska nå sitt crescendo går något snett.
"Krossa allt" är snabb och stenhård, den är ännu ett av bevisen i kväll för att nya, elektroniska Kent funkar väldigt bra live. Den ska precis glida över i jättehitten "Dom andra", precis som de sex tidigare konserterna på den här turnén, och visselmelodin hinner nätt och jämnt börja . . . innan den bara dör.
Och Kent är inte en ostoppbar maskin längre.
Så får vi i stället höra en extra gammal favorit, "OWC" från "Isola". Så blev det två låtar från den och två från "Hagnesta Hill" och så många gamla godingar har det inte blivit någon av de tidigare kvällarna.
Nya låtar
Det är klart att Kent ska vara stolta över sina nya låtar. Som den fina avslutningen på senaste albumet, som gjord för allsång och ett mäktigt sväng. Men den får vi tyvärr inte höra.
Det finns inga ord för hur synd det är att inte spela en låt som "Det finns inga ord".
Det är bara att inse: Kent 2010 vänder sig till den publik de vann 2002, med "Vapen & ammunition", albumet som tog sig längst in i folkhemmet men av alla Kent-fans i min omgivning anses vara deras svagaste.
Vi som var med tidigare, vi som utgör den hårda och tjuriga kärnan i deras fanbas, får klara oss utan många gamla klassiker. Inte ens "747" blev kvar, och inget från de första två albumen.
Hårt och elektriskt
"Man tänker på sig själv först, ingen annan" sjunger Jocke Berg i "LSD, någon?". Den ekar hård och elektrisk mellan betongväggarna i hockey-arenan. Nästa vecka fyller han 40 år. Musiken pulserar tungt, han kliver runt i illröda boots, ljuset blixtrar, han anför fem svartklädda män och en sprakande, mullrande maskin i ärevarv efter ärevarv genom landet.
Jag minns en kväll för ganska precis 15 år sedan, snett över ån från Cloetta Center. En lördagskväll på Skylten, en tanig, glasögonprydd sångare som slängde sig ner på knä för att spela sticket i "Ingenting någonsin" på en liten keyboard som låg på golvet. Vi var inte många i publiken. Kent var lika tajta då som nu, och Jockes texter nådde hela vägen in i hjärtat redan från första början.
Växande publik
Ingen kunde tro då att de skulle stå på de största scenerna, med avancerade videobackdrops och epitetet "Sveriges största rockband" som en självklar varudeklaration sedan åratal.
Ingen kunde ana att Jocke Berg skulle fortsätta skriva texter som nådde ända in i hjärtat och låtar som fortsatte utmana och tilltala en ständigt växande publik.
Det är ju det som är Kents problem nu. De är för bra. De har alldeles för många bra låtar att välja mellan, och hur många de än spelar saknar jag en favorit till.
Men när de når det självklara slutet i "Mannen i den vita hatten (16 år senare)" spelar allt det där mindre roll. "Vi ska alla en gång dö" lyder refrängen, mantrat, credot, som vi aldrig vill sluta sjunga och det är märkligt upplyftande. "Vi ska alla en gång dö". Det är svårt att föreställa sig att det även gäller Kent.