Med detta i bakhuvudet är det svårt att inte fascineras över dem som använder händernas alla fingrar och raskt låter dem flyga över flygelns samtliga tangenter.
Bland den klassens bravurmästare finns Robert Wells. Med sitt ackordsspel, lånade impulser från Victor Borge, Charlie Norman och symfonisk rock, har Wells under de senaste 25 åren byggt upp varumärket Rhapsody in Rock.
På söndagskvällen har Wells med LaGaylia Frazier, Idol-Geir och imitatör-Mörnbäck sökt sig till Motala och ett cirkustält vid Kamraternas IP.
Konserten börjar som en kletig vandring i egenkärlek och några navelskådande utflykter till året då allt började: 1986. Försöken att skapa jazzklubbens intima intensitet misslyckas ganska brutalt.
Men så småningom lyfter allt till att bli en show där tankarna går bortom bönemöten, clowner och allt det där andra man kan förvänta sig sker i ett cirkustält. LaGaylia och Geir briljerar.
Genremässigt pendlar konserten mellan klassisk musik, boogie, storbandsinfluenser, jazzklubbsmanér och schlagerapplikationer.
Visst kan jag tycka att Wells hamnar väl mycket i skymundan vid sin flygel, och alltför mycket i rampljuset när han bestämmer sig för att sjunga själv, men helhetsintrycket är en musikalisk fascination över en hänsynslös träffsäkerhet, där flygelns samtliga 88 tangenter nyttjas till fullo.