Mer förväntning än framförande

Ladies Night är sinnebilden av hur män tror att kvinnor är, hur män tror att kvinnor vill att män ska vara, och hur kvinnor tror att män beter sig när män ser kvinnor. En pastisch i könsroller och ett bottenlöst fiskande efter förväntade beteenden helt enkelt. När Ladies Night rullar ut röda mattan i Linköping på fredagskvällen, finns alla de där förväntningarna på plats. Och mycket av kvällen handlar just om förväntningar, och förespeglingar. Redan innan showen drar igång är ljudvolymen hög och stämningen på topp i Cloetta Center. Så pass mycket på topp att inte ens publiken riktigt orkar kvällen igenom. Det handlar om att skrika högre än ett ÅFF-uppflytt i Allsvenskan åt minsta lilla föraning om naken hud, att ryckas med i taniga 1990-talsnummer och att tycka att Frank Anderssons batteridrivna framtoning är det hunkigast som Linköping någonsin beskådat. Medan repertoaren knappast är mer spännande än återuppvärmd ärtsoppa på torsdagar, råder rena omklädningsrumsstämningen på det östrogenstinna golvet i Cloetta Center. Scenens fyrmannauppställning av ett medelålders Spice Girls med den gamle, den tatuerade, den Bernadottesnygge och killen ta mig inte på allvar (Frank, Brolle Martin Stenmarck och Thomas Järvheden i nämnd ordning) som framför sånger, stå-upp och visar förinspelade filmsekvenser, pendlar mellan skolteaterkabaré och proffsshow med lättköpta poänger. De flesta av ljusglimtarna är signerade Brolle och Stenmarck, medan Järvheden brukar vara vassare och Frank knappast kopplar några nacksving på publiken. Man spelar på kvinnligt, spelar på manligt, och anspelar på allt, men skulle man skala bort ljussättningen och skruva ner volymen, återstår väldigt, väldigt lite, förutom ett publikhav av förväntningar och de förespeglingar fyra medelålders mäns nakna bringor eventuellt skapar.