På albumet "Batacuda Jazz" blandar han brasiliansk slagverksmusik med jazz. På platta håller musiken fint ihop och den visar med eftertryck vilken fin flöjtist han är. Live tar Lindgren och bandet ut svängarna rejält och ger sig hän i långa improvisationer.
Jag är kluven, det är förvisso fascinerande att följa hur ledigt Lindgren skiftar mellan tenorsax, tvärflöjt och elpiano (i samma låt) och härligt att höra Erik Söderlind, (festivalens hårdast arbetande musiker) komma loss på gitarren.
Publiken är extatisk, själv är jag (tyvärr) mer imponerad än berörd.