Kulturtanter, ungfeminister, hårdfönade Ladies Night-brudar och några tappra män. Mia Skäringer lockar en väldigt blandad publik, och båda lördagens föreställningar är utsålda till sista plats. Det är hon sannerligen värd. Skäringer kan vara den mest mångbegåvade underhållare vi har i Sverige just nu.
Utan skygglappar"Dyngkåt och hur helig som helst" är hennes berättelse om ett liv som skulle bli som en vacker film, men som fick för hård konkurrens av den fula verkligheten. Uppväxten med bulimi, anorexi, ständigt bekräftelsesökande och det självföraktande fadersarvet berättas utan skygglappar och den som gillar att få sitt skratt fastnat i halsen bjuds på många glada stunder. Allt berättas med ett nästan bondkomiskt uttryck med mycket kropp och dialekt. När hon berättar om det mest outhärdliga - en miserabel fyllevåldtäkt under högstadiet - blir det som allra mest buskis. Kanske för att trots allt skydda sig litegrann mot det skoningslösa självutlämnandet. Eller oss.
Minst sagt grovFör framför allt är vi ju där för att få skratta. Mia Skäringer är minst sagt grov och räds vare sig detaljerade beskrivningar av förlossningars påverkan på underlivet eller inlevelsefulla porrfilmsåtergivanden. Paradfigurerna dyker upp i små gästspel: Gulletussan med längre fläta än någonsin och Tabita som står för föreställningens allra roligaste monolog.
Mellan varven tar Mia Skäringer fram mikrofonen och bjuder på sång som fungerar som små vilostunder där vi får chansen att bearbeta det vi just hört. Det är också de stunder där hon känns allra minst förställd.
Det är sällan man får uppleva så mycket hjärta, hjärna och kön på så kort tid. Eller som Tabita skulle ha sagt: Så jävla drabbande.
ERIK WALLSTEN