Visst blir det märkligt, tyst och koncentrerat mellan inslagen vid framförandet av programmet "bakom, bortom" på konstmuseet i Norrköping. Men samtidigt är det en frisk fläkt från det modernistiska 70-talet.
Tack vare Bengt Emil Johnsons fascination av att samarbeta med ungdomar, med samma intresse för ljudexperimenterande, har programmet kommit till stånd. Det bygger på en del av hans egen poesi ur bland annat "Medan, Sedan". Det som handlar om det existentiella förhållandet till det ständiga cirkelgåendet och det ständiga upprepande - om än under frustration.
Imponerad blev jag av Kerstin Ståhls talsång med intensiv, nyanserad känsla av mänskliga uttryck under den rådande turbulensen. Imponerad blev jag också av Malin Bångs rikt varierade flöjtspel, som nyansrikt samplades med den märkliga data-elektroniken. Med stark inlevelse förmedlade hon sina upplevelser av det udda, sökandet i den lyhörda ljudvärlden i verk som "Twilight Collider" och "Fragile Black Wings".
Därutöver fanns Rei Munakatas komposition "Sjömansblock", där inte minst Sabine Vogel kunde utveckla sin rika variation av ljudsensationer från ballonggnidande till olika vattenljud.
Visst känns den här typen av framträdanden som främmande, för att inte tala om den pinsamma upplevelsen av att inte kunna engagerat delta med sina referenser av klangvärld och rytm. Svårt är det också att ta till sig det smått stapplande uppförandet som kräver ett eget, stillsamt inkännande.
Men samtidigt känner jag mig stimulerad av den koncentration och känsla med vilken jag bjuds på helt nya upplevelser av poesi, musikklanger och eftertänksamhet. Samtidigt som föreställningen i sig självt förmedlar en känsla av att den engagerande modernismen inte är död.