I den småduggiga höstkvällen är lokala förbandet Firstnighters musik som att bli inlindad i en varm filt och få en kopp te i handen. Efter den lugna början på kvällen förväntar jag mig att bli uppryckt på dansgolvet av Moneybrothers svängiga och bredbenta rock.
Spelningen inleds med senaste slagdängan "Born under a bad sign" och Anders Wendin visar sig vara på ypperligt humör, bandet spelar tajt och proffsigt. Allt är upplagt för en superkonsert. Men det känns som om Pengabrorsan inte riktigt når fram. Det kanske är för snyggt och tillrättalagt eller det kanske är lokalen som inte riktigt passar, trots det utmärkta ljudet är inte Garden den ultimata rockscenen. Anders Wendin liknar stället vid en speciell sorts facilitet och hävdar att det blir bättre om gruppen blandar in lite sex. Och börjar spela halvtempolåtar. Det verkar helt enkelt som killen och jag inte har samma referensram. Jag förväntade mig rock och svett, i stället får jag Eldkvarn-pastischen " Midnatt till sju".
Men publiken är med på noterna och det är glädjande att det är så blandade åldrar som uppskattar musiken. Själv tycker jag, trots Wendins charmiga och trevliga mellansnack, att han är lite halvtrist på scenen. Jag spanar hellre in Viktor Brobacke, sidekicken med trombon och diverse småinstrument.
Nästan en timme in i spelningen ökas tempot och då tänder det genast till. Refrängstarka "Blow him back into my arms" är som en vitamininjektion, Wendin börjar röra på sig på scenen och det känns genast mer avslappnat. Vid extranumren har Moneybrother oss i sin hand och när konserten avslutas med " They're building walls around us" når ovationerna nya höjder.