Andra konserten i sommarorgelserien gav Birger Marmvik tillfälle att dela med sig av flera tonsättare som var nya i alla fall för undertecknad, som den blinde brittiske organisten Alfred Hollins och fransmannen Joseph Bonnet.
Men ingen organist blundar för JS Bach och sålunda inledde Marmvik konserten med hans "Preludium" och "Fuga" i D-dur. Den första halvan av konserten spelades på gudstjänstorgeln och den andra på den mycket större kyrkoorgeln längst bak. Detta gjorde att fugan inte fick den husstörtande volym som vibrerar genom ben och märg som jag väntade mig, men den hade en slank självlysande harmoni. Marmvik var överhuvudtaget en mycket säker organist med känsla för musikens särart och atmosfär.
Efter Bach följde William Mathias "Processional". En originell komposition med en glad nasal melodi som ackompanjerades mycket allvarligt. Alfred Hollins "A trumpet minuet" var lite märkligare ändå, tyvärr, eftersom både det trumpet- och det menuettmässiga var i skymundan på grund av registreringen.
Alla flyttade sig längre bak för att höra Louis Viernes "Meditation". En mycket vacker kombination av klara stämmor och mörka som - ja - vibrerade genom golv och säten. Skillnaden var tydlig. Orgelmusik är och ska vara en fysisk upplevelse, menar jag.
"Toccata" av Albert Rénaud var en rytmisk pärla, där ett litet motiv låg till grund för hela kompositionen och jäste som en deg till en grandios version av sig själv.
Den avslutande "Finale" ur Charles-Marie Widors andra orgelsymfoni mullrade som ett odjur och släppte loss orgelns fulla kraft. Skönt.
MOLLY TELEMAN