En av dem har en sjal framför ansiktet, en annan nöjer sig med ett par Wayfarers. Ordet skimrande används för att beskriva deras musik och deras första platta jämförs med popreformatörerna MGMT. Det finns all anledning att vara misstänksam mot Caotico.
Efter att ha kört igenom debuten "Sunrise confessions" några gånger kvarstår misstankarna. Skivan har en oroväckande lång lista av ingredienser och mynnar ut en eklektisk röra utan vare sig MGMT:s innovation eller Cut/copys självsäkerhet.
Deras tunga samplande från 80-talet och väloljade discobeats ligger så rätt i tiden att den lilla musikmedvetna skara som hittat till Backstage håller sig på väl tilltagen (själv)distans från scenen. Men sedan inträffar lite live-magi och vi mjuknar. Högtalarsystemets hårdhänta behandling av ljudet gör att överproducerade "You and me" försvinner ut i periferin, medan den enkla hitpotentialen hos "Into the beat" och "Back of my head" mejslas ut.
Den stilige Joel Dunkel, sångare i trion, gör alla rörelser som krävs för att sälja in låtarna och ligger på topp under hela den halvtimmeslånga spelningen. De mystifierade herrarna på pressbilden visar sig vara tre ystra grabbar som menar vad de gör. Och som alla vet sidan tidigare skickar Umeå kommun helt enkelt inte ut dåliga band på turné.
När reggaeinspirerade "Sunrise confessions" rundar av konserten lämnar jag lokalen med ett flin på läpparna. Caotico fungerar i mörka konsertlokalers låtsasvärld, eller en fin julikväll sedd genom dimman av några öl och kamera-appens retrofilter. Att agera soundtrack när livet är som bäst är ett hedervärt uppdrag, men konkurrensen är hård. Jag hoppas att Caotico hänger med till nästa sommar.