På fredagskvällen bjöd orkestern Linköpingspubliken in till Norrlandsvemodsbossanova.
Jag har varit på bröllop och disputationsfester som ackompanjerats av Bo Kaspers musik. Jag har dansat ensam genom min mörka lägenhet lite för sena och tårögda nätter till samma toner.
Och jag har sett dem live flera gånger. Att inte säga vad jag förväntar mig vore därmed fel. Och att inte tro att Bo Kaspers Orkester levererar likaså.
När Bo Kaspers spelar i Linköping på fredagskvällen är det en förstärkt orkester som bjuder in till Norrlandsvemodsbossanova. Saxofon och trumpet blandar in sig bland ståbaser, pianotoner och gitarrackord.
Under konserten korsar man sig genom en repertoar från gamla klassiker såsom ”Ett & noll”, via låtar från nyliga ”Du borde tycka om mig” till Sundströms tolkningar från ”Så mycket bättre”. Och man gör det med ett tonanslag som alltigenom doftar Bo Kaspers Orkester.
Det är bekanta toner som söker sig ut från scenen. En extra basgång, en utdragen fras, ett trumpetsolo är de variationer som bjuds, men det blir aldrig för ambitiöst, aldrig för konstnärligt och aldrig för svårt.
Trots sin förstärkta bandsättning är man i mångt och mycket detsamma. Och musiken blir till stora delar trogen sina ursprungsformer. Utsvävande, men samtidigt tillbakhållen.
Bo Kaspers Orkester – förstärkt eller i sin originaluppsättning – är duktiga musiker. Det är inget tu talt om det. Sångerna har sin särprägel och Sundström sitt röstunikum.
Det är musik om det lilla och stora livet. Som uttrycker sina passioner eller berör i sin enkelhet. Och som i sin korsning mellan att vara lite Norrland, en del vemod, en nypa hopp och en hel del skönsvängande bossanova, låter tillfället forma sitt uttryck. Om det så rör sig om att fira en ny doktor, ett brudpar, eller bara dansa bort en natt sedan ljuset och hoppet för längesedan släckts för kvällen.
Christina Öberg