Avbildar musiken? Ska vi tillskriva också den så kallade absoluta musiken en biografisk-psykologisk innebörd? Frågan kunde begrundas medan man lyssnade till Karl-Ove Mannberg och Lena Johnson, som vid torsdagskvällens mycket uppskattade konsert framförde fyra verk, varav tre kan knytas till kända och rimligen i sammanhanget viktiga livssituationer.
Beethovens "Vårsonat" är trots namnet så vitt man vet inte avbildande, namnet är inte Beethovens påfund. Men i den mån verket "avbildar" - vilket jag har en bestämd känsla av - är det den förhöjda livskänsla som den unge, framgångsrike musikern erfor i Wien. Mannbergs och Johnsons tolkning snarast tonade ner denna livsglädje: mera graciöst än storvulet, mera återhållsamt än braskande. Och andra satsen blev här verkligen gripande med andakt och skönhet.
Mozarts e-mollsonat (K 304) komponerades i Paris sommaren 1778, inom en månad efter det att modern - som åtföljde Mozart på Paris-resan - hade gått bort. Hörs detta i musiken? Det enda möjliga svaret är att varje lyssnare har - skall ha - sin uppfattning. Men musikerna skrev oss inte på näsan vad vi skulle känna eller tänka: känsligt - ja, känslosamt - nej.
Med Brahms A-dursonat (op 100) är det så att den stundom kopplas samman med en bestämd tid och person. Sommaren 1886 fanns en viss Hermine Spies i Brahms tankar. Hon var altsångerska och hade sjungit Brahms-sånger i upphovsmannens närvaro. Ska vi tro att tonsättarens eventuella förälskelse speglas i andra satsens dansanta partier? Eller är sista satsens lyriska vemod ett uttryck för den 53-årige ungkarlens resignation? Ett bestämt svar ges inte.
Däremot förefaller det mig ofrånkomligt att Debussys violinsonat från 1916-17 skall knytas till biografin. Debussy var allvarligt sjuk; den här sonaten är hans sista verk - och det sista han spelade offentligt. Ingen kan bevisa att sonaten handlar om det ena eller det andra, men det är svårt att undgå intrycket att detta är en bekännelse till livet, en intensiv och gripande bekännelse.
Karl-Ove Mannbergs nobla violinspel känner vi sedan tidigare. För mig var däremot Lena Johnson en ny bekantskap. Hon imponerade, genom sitt spel, sitt följsamma musicerande och genom att besitta en lugn och självklar auktoritet.