Torsdagskväll. Vintern börjar släppa sitt grepp om Linköping och Crusellhallen bjuder på ljuv musik. The Real Group. Den riktiga gruppen. Ett namn som förpliktar, men också en grupp som lever upp till varje förväntan.
The Real Group är inne på sitt tjugofemte år, och som den mogna ungdomstid man nu befinner sig i, har gruppen börjat betrakta sin historia, blandat in melankoli i uttrycken, men också valt att behålla sin ungdomliga klang och sprudlande barnslighet i arrangemang. Första akten, för konserten är delad i två delar, känns lite gammalgubbigt seg inledningsvis. En lång passus där gruppen låter publiken lyssna på gamla bandupptagningar får det mesta att stanna av. Jag vill liksom inte höra knastriga ljudupptagningar, hur nostalgiska de än må vara, när Sveriges främsta a cappella-grupp står på scenen. Allt är dock förlåtet när The Real Group lite senare diskar av ett medley med låtar signerade primärt Cheiron-studion och Robyn, och när man svänger loss i Big bad world och andra pärlor. Jag behöver dessa geniala ordlekar, lekfulla arrangemang och denna härliga sång och The Real Group är inte sena att leverera.
Det här är andra gången jag ser The Real Group på riktigt - livs levande. Min blick letar fortfarande efter gömda trummor, synthesizers och basfioler på scenen. Mitt sinne fylls återigen av förundran. Ibland tenderar iakttagelsen att stanna vid det tekniska: hur byggs ljuden upp och hur möter olika strofer varandra. Men allteftersom konserten pågår stannar min betraktelse vid att bara njuta. En begränsad skara åskådare har hittat till konserthuset denna kväll, men röstmässigt är Crusell fylld till bredden. Av musik. Musik som är på riktigt. Med den där gruppen som övertygar om att också vara det. De som kallar sig den riktiga gruppen. The Real Group.