Fem tonsättare men bara fyra jubilarer - Stenhammar fick inleda, fastän det dröjer innan han har jämn årsdag. Men det som bjöds av Stenhammar var några av hans finaste sånger, hämtade från "Visor och stämningar". Kanske blev Karlfeldts "Nattyxne" lite för skön - det finns förslagsvis hedendom i den texten - men däremot fick både "Jungfru Blond och jungfru Brunett" och "Prins Aladdin av lampan" övertygande gestaltning.
Passande ödmjukhetMahlers "Lieder eines fahrenden Gesellen" hör till bravurnumren inom romanskonsten. John Kinell gör alldeles rätt i att sätta dessa sånger på programmet, och han visade faktiskt en säkerhet - parad med passande ödmjukhet - som gjorde intryck. Han har fin känsla för både lyriken och den smärta (Weltschmerz) som finns i dessa sånger.
Hugo Wolf inspirerades - kanske inte förvånande - av de harposånger som Goethe fogade in i Wilhelm Meisters läroår. Texterna har ju en laddad, mörk poesi, som tydligt kommer till uttryck i musiken. Den intensiteten förmedlade John Kinell.
Avspänd koncentrationAvslutningen var särskilt glädjande. Det obegripligt rika året 1840 komponerade Schumann långt över hundra sånger. Även om det förestående giftermålet med Clara Wieck var den främsta anledningen till denna raptus spelade det nog viss roll att Schumann inspirerades av Eichendorffs texter.
Och det blev alldeles tydligt att John Kinell och Jonas Olsson kände särskilt varmt för denna musik. Här fanns en sorts avspänd koncentration i deras musicerande, och sin musikantiska glädje förmedlade de verkligen.
Jonas Olsson och John Kinell känner uppenbarligen varandra mycket väl. Deras sammusicerande var fläckfritt; utan att ens ha ögonkontakt förstår de varandra. Och när Jonas Olsson framförde Chopins Baracarolle, op 60, förmedlade han den vaggande rörelse som väl ändå var Chopins utgångspunkt.
PER OLOV BACKMAN