Konsert
Östergötlands Musikdagar 2010
Dirigent Hannu Koivula.
Inre borggården, Linköpings slott.
Att höra blåsarsymfoniker på borggården i Linköping är ett återkommande inslag i musikdagarna. Det är en miljö som lämpar sig väl för detta, med förvånansvärt god akustik.
Men på lördagkvällen hade man fått akustisk konkurrens från rock- festen i parken på andra sidan slottet, genom en onödig arrangörskrock. Vi fick vänja öronen vid ett lågfrekvent mullrande i bakgrunden.
Gästande dirigent Hannu Koivula lät sig dock inte störas av detta utan stod på med oförtruten energi och entusiasm. Han fick också hjälp i starten när festivalens ledare Staffan Mårtensson drog igång kvällen med "Strike up the band".
Tyngdpunkt på jazzenDet var ju också invigning och länets nya lands- hövding Elisabeth Nilsson fick anledning att hälsa välkommen och med några enkla ord ge sitt stöd till musikdagarnas vidare liv.
Kvällens program hade sin tyngdpunkt i jazz- klassiker av äldre märke. Ofta i specialskrivna arrangemang för Blåsarsymfonikerna (av bland andra orkesterns basist Mats Bergström).
Kompositörer som George Gershwin och Duke Ellington har ju en orkestral utgångspunkt och form i sina verk. I olika medleys eller potpurrier av båda dessa storheter kom öst- götablåsarna mer till sin rätt. Men i mer renodlade jazzlåtar skulle man ibland önskat sig ett mindre och lite tajtare band.
Lågmäld HoffstenHöjdpunkten i orkestermaterialet var en avstickare mot samtiden: Ett stycke av brasilianske Egberto Gismonti. Gränsöverskridande musik, där orkesterns båda slagverkare fick briljera på marimbor och intensiva trumrytmer.
Men Louise Hoffsten då? Dragplåstret för kvällen uppträdde lite spar- smakat. Med en ganska lågmäld och återhållen framtoning, visade hon fin känsla i jazzballader och klassiker som "Stormy Weather". I den låtens släpande puls är förstås blues-en inte så långt borta.
Men det var i "Never gonna be your lady" ur hennes egen repertoar som hon riktigt kom på plats. Och arrangemanget med orkester där var inte alls dumt.